min farmor

Jag ringde maken och berättade om våra planer. Vi ska hälsa på vänner på andra sidan stan på söndag. Samtidigt som jag berättar det så tänker jag tanken att vi kanske skulle svänga förbi kyrkogården där Farmor och Farfar ligger. Maken deklarerar att det ska bli jäkligt skoj att träffa vännerna. Följt av att han föreslår att vi stannar till vid kyrkgården med en blomma. Som om han visste vad jag precis tänkte, men inte yttrade Jag sa snabbt nej. Sen sa jag ja. Sen ändrade jag mig till nej igen. Följt av ett kanske. Nästan som en enda lång mening, nej-ja-nej-kanske. Därefter började jag grina. Som ett as. Och det slutar fan inte.

Den senaste tiden har jag saknat Farmor mer än någonsin. Jag har velat prata med henne oräkneliga gånger. Jag har velat dela så mycket med henne. Både bra och mindre bra saker. Det är snart två år sedan. Dagen innan min tjugofemte födelsedag. Äh, fy fan. Jag kommer liksom aldrig att komma över att Farmor inte finns med oss längre.