Under den här ledigheten så har jag diskuterat med mig
själv. Jag har inte varit hysterisk eller upprörd. Inte heller givit upp eller varit
ivrig. Jag har börjat fundera på om det är såhär det ska vara. Bara sådär, helt
enkelt. Lugnt och sansat. Under den senaste tiden så har det varit mycket
barn-relaterat runt oss. Hela tiden. Konstant. In your face-grejen på något
sätt. Och så på nyårsafton så bara satt jag där och kom på det. Att det inte
för sent att ge upp.
Det är nog bara inte meningen. Vi ska nog inte ha barn. Av
någon anledning, som vi ännu inte kommit på men det gör vi förhopnningsvis
snart, så ska vi inte ha barn. Anledningarna kan vara många. Även det här har
jag funderat på, som ni kanske märker. Vi kanske inte är lämpliga. Vi kanske
inte har god hand med barn. Vi kanske har någon form av deformerad gen eller
kromosom som inte ska få fäste. Vi kanske inte passar ihop. Vi kanske inte förtjänar det. Vi (jag) kanske
har någon ytterligare defekt som inte visat sig ännu. Ja, den mentala listan är
rätt så lång. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag att det inte
är så självklart och att man kanske mår bäst av att bara acceptera läget. Sluta
kämpa.
Ändå så sitter jag här nu och har ätit blödar-piller i tio
dagar. Vilket gör att jag blöder som en gris. Och räknar ner till att börja
knapra hormoner. Åh, ljuva hormoner som totalt äter upp mig inifrån. Och då kör
vi ändå bara light-versionen även denna gång. Som kanske är sista gången.
Jag vill inte ta en paus för det tar evigheter att komma
igång igen. Och det är ett slöseri med värdefull tid. Antingen så slutar vi
efter det här, eller ger allt. Ger ännu mer än vad vi har gjort hittills. Är
det möjlgt? Jag vet inte om jag kan ge mer än vad jag redan gjort. Jag vet inte
hur jag ska göra.
Jag orkar inte ens att skriva det där brevet till den
nationella IVF-kön. Till den där överläkaren där som kan påverka om vi kan få
en plats i Stockholm istället för Uppsala. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag vet
att jag måste, men blir så jävla blödig så fort jag tänker på det. I flera år
har jag varit hos flera läkare. Stoppat i mig piller, opererat mig, särat på
benen… Ska jag sitta och åka i fyra timmar för varje besök? Är det att minska
stressen vid en ivf? Är inte det påtagligt rent psykiskt ändå? Jag har gjort
allt de bett mig. Jag orkar inte ens jaga upp mig över att vi ännu inte fått
någon ny tid efter att vi bokade av den föregående tiden då jag blev gravid.
Let´s face it. Det är inte meningen att jag ska bli mamma.
