Zzz

Igår gick jag och la mig i sängen 21:00. Då hade jag redan somnat i soffan en stund. Jag sov som en klubbad säl fram till strax innan klockan 06 imorse. På vägen till jobbet så klagade jag på att jag känner mig som värsta kärringen. Jag kan lika gärna pensionera mig, typ. Blivande maken sa åt mig att anamma det! Att inte kämpa emot. Att när jag väl har accepterat det så kommer det att vara det bästa som hänt mig. ”Att bli gammal är det bästa finns! Man får somna överallt, man får säga ’Va?’, man får läcka gaser och man får slana runt.”

Och snubben har väl en poäng antar jag. Men jag vet inte om jag vill slana runt, läcka kroppsodörer eller använda min kommande dåliga hörsel som ursäkt. Men däremot det där med en legitim ursäkt att sova är lockande. För det är i princip det enda jag vill och gör just nu. 

'I'll be saving myself from the ruin'

Idag ska vi visst till kliniken. För att se vad hormonerna har lyckats med. Eller inte lyckats med.
Jag vet faktiskt inte och jag vågar inte spekulera i det heller. Det är lönlöst.

Vi pratade med IVF-enheten på karolinska häromdagen. Kötiderna har minskat. De ligger på ungefär 8 månader just nu. De kunde inte säga vart i kön vi är, men vår remiss registrerades typ 1 april i år. Det innebär att vid årsskiftet så kanske vi får möjlighet att börja med IVFen. Hur läskigt är inte det liksom? Jag är livrädd för att bli besviken. Jag vet inte om jag pallar om det inte går vägen. På något sätt så har jag lagt ner hela min tro i att om vi inte blir gravida genom behandlingarna innan dess så kommer det att fungera med IVFen. Men det är ju inte sant. Det finns inga löften eller garantier.

Jag tror att det är mitt konstiga sätt att stålsätta mig mot besvikelsen som kommer efter behandlingarna med hormoner som inte fungerar. "Det är lugnt, det kommer att fungera med IVFen". Typ. Men nu när de i princip kan ringa närsom och erbjuda oss plats eftersom vi även står i kön för eventuella återbud, så börjar jag blir nervös. Och så lite rädd. Vad ska jag dämpa den där besvikelsen med om inte IVFen fungerar? 

episk fail

[eepiskfejl]

Ett sammansatt ord av orden 'episk', som antagligen kommer ifrån grekiskan och betyder nåt i stil med gigantisk eller jävligt stor. Ordet 'fail' kommer från engelskan och kan översättas till ord som misstag, tabbe och något passande skitit-i-det-blå-skåpet-ord. 

Det är alltså när någonting skiter sig. Rejält. 

Det är helgens ord. Så även dagens ord. Och i dagsläget känns det som att det är väldigt aktuellt en tid framöver också. 

från och med nu

Här sitter jag och är så jädra arg. Jag är arg för att jag är stressad. Inombords så skenar alla tankar kring bordsplacering, dekorationer, brinntiden för ljus och hur jag ska lösa problemet kring min hårfärg. Vi har ändå bra koll på allting, jag känner mig hyffsat lugn inför bröllopet. Vi har listor och ovärderlig hjälp. Men nåt som kanske inte var så genomtänkt var att ta sig igenom den mest hektiska perioden på jobbet precis innan den stora dagen. Från och med måndag till och med den fjärde november, är den tiden på året då jag äter, sover och jobbar.

Så varvat med allt bröllops-jidder så går tankarna kring effektivisering, artiklar, nyhetsutskick, rutiner och resultat. Det kanske är därför jag är så trött just nu. Igår så kollade jag på klockan 20:28 när jag kände att jag höll på att somna. Deklarerade för blivande maken hur tråkig jag är som håller på att somna redan. Sen minns jag inget mer förens jag knallade upp till sängen vid midnatt. Jag förstår inte varför jag är så trött. Det är som att jag mentalt håller på att ladda redan nu inför de kommande veckorna som börjar senast klockan sju varje morgon på kontoret. 

Förra året under den perioden hade jag tre stycken söndagar som jag var helt ledig. Det låter värre än vad det är. Det är stressigt, det är fullt ös, det kräver all energi, väldigt mycket av ens vakna tid och det är intensivare än intensivast. Men jag älskar det. Enda gången då jag hatar det är nu precis innan det drar igång, just för att man inte kommit in i andningen ännu. När det väl har börjat så tar man ett djupt andetag och tutar och kör. Stenhårt. Andas ut och bromsar gör man den 4 november. Varje dag är planerad in i det minsta. Det är en enorm arbetsbörda under just den här tiden och det spelar ingen roll hur förberedd man känner att man är, för inget år är det andre likt, men planering är A och O. Utan tvekan.

Jag kunde bli irriterad om jag blev kissnödig när jag satt och fila på ett nyhetsutskick, det innebar att jag till slut var tvungen att avbryta och resa mig upp och lägga tid på att gå på toaletten. Fattar ni hur mycket jag hade kunnat göra under den stunden om jag inte hade behövt gå på toaletten?! Ett år så drack jag typ minimalt för att spara in på taoalettbesöken och minska mina störningsmoment. Det var inget bra beslut. Och jag vet hur sjukt det låter, men att avbryta sitt arbete under den här perioden gör en galen. Och just nu känner jag att jag inte har något övers till eventuella störningsmoment de nästkommande veckorna, oavsett vad det är för sorts störningsmoment. Sen att hormonerna jag äter tar bort allt mitt tålamod, inte ett uns finns kvar i den här kroppen längre, gör ju inte saken lättare. Som tur är bör de vara ur systemet inom nån vecka.

Och sen, 10 november, så gifter vi oss. Så hur tänkte vi egentligen när vi bestämde det datumet? Var det verkligen så viktigt med ett höstbröllop? Då var det typ det enda som spelade någon roll. Just nu funderar jag mest på om påsarna under ögonen kommer ha hunnit försvinna. Eller jag ska nog googla efter någon mirakel-kräm, för jag litar inte på att sex dagar kirrar biffen.

'i have been here many times before'

Människor är ambitiösa på det sättet att de gärna och ofta jagar sina drömmar. Oftast gör det ingenting. Ambition är bra. Att jaga med integritet och hopp är bra. Att drömma… Ja, det är också bra. Så länge som man inte underskattar och uppskattar det vi redan har. Dofterna, minnena, skratten, känslorna, sakerna, mötena, människorna, värmen och precis allt annat som tillsammans är definitionen av ens liv. De sakerna som man alltför ofta tar för givet. Det är då det är farligt att drömma. När jakten tar överhand.

det där med kontroll

Allting ska vara så jävla rosenskimrande. Mitt liv är helt jävla perfekt. Och det är verkligen det. Jag ska gifta mig med världens mest underbare karl. Jag bor i ett hem där jag trivs. Jag har en familj som alltid finns där. Jag gillar mitt jobb. Och har väldigt fina människor runt omkring mig.

Men ändå så ballar jag ur. Helt plötsligt så får jag dåndimpen i situationer som jag utan några problem hanterar flera gånger i veckan annars. Jag har inget tålamod. Alltså inte ens en liten gnutta. Och jag är så rackarns arg hela tiden. Jag vill mest bara skrika. Blivande maken fick ta hand om en skitsur pre-wife häromdagen. Alltså jag var helt oresonlig. Jag är fullt medveten om det såhär i efterhand och egentligen så är jag det när jag flippar ur också, men det skiter jag fullständigt i just då. Istället så är jag förbannad, frustrerad och slår gärna extra hårt i saker och ting. Stampar gör jag också. Och jag som hade slutat att stampa!

Jag hatar att inte ha kontroll. Och just nu så är det mycket jag inte kan styra över. Jag har inte koll på allting. Och det gör mig stressad på nåt konstigt sätt. Jag har ingen koll på en drös med bröllops-prylar. Och det är saker jag inte behöver ha koll på. Men varför ska jag ha så svårt att släppa det? För min egen skull så måste jag verkligen släppa det, inte bara säga att jag gör det- utan verkligen göra det. Jag behöver inte ha koll på aaaallting.

Men så förstår jag varför jag är så jävla dum i huvudet just nu. Jag knaprar ju hormoner. Och då blir jag arg för att jag låter de påverka mig i sån jävla stor utsträckning som de gör. Att jag inte kan kontrollera mig själv. Och så är vi tillbaka på det där med kontrollbehovet. Vafan, liksom.  

@#%&*/-+()$€£>§{}[@#%&

När det känns som att livet suger getpung.... Ja, då är det bästa som finns att ta ut några komptimmar och umgås med de bästa tjejorna. Ladda batterierna, skratta, snacka skit och förtära kaffe.

Herregud vad jag är glad att jag har de som får mig på andra tankar, bort från getpungsugandet.

'you are the silence in between when i scream and when i cry'

När vi drog igång babymaking-karusellen så var det i princip det enda som snurrade i mitt huvud. Jag analyserade sönder allting ner i mikroskopiska delar och hur jag än vred och vände på allt så kom jag bara fram till en sak; jag gör någonting fel.

Nu är det annorlunda. Vi vet att det är hos mig felet ligger. Men samtidigt så har jag kommit till den punkten då jag insett att jag inte kan göra någonting åt det. Jag kan äta pillrena. Gå på alla ultraljud. Lämna blodprover. Och hoppas. Det där med att hoppas är nog det viktigaste.

När vi var i USA så gjorde vi något man absolut inte får göra. Nånting som är så in i fanders tabubelagt. Vi köpte kläder till ett barn. Vårt barn. Som inte finns ännu. Som faktiskt inte ens är mer än ett ägg bland flera hundra och en spermie bland flera miljoner. Vi hittade två supersmå t-shirtar med Marvel-tryck. Captain America på ena. På andra var det ett  Avengers-tryck. De inhandlades. Efter mycket ’men man ska ju inte’-argument. Sen så kom Pinglan med svaret; ’varför inte?’

Nu ligger de där små tröjorna ihopvikta i plastpåsen vi fick i butiken. De ligger i garderoben. Längst in. Jag har inte rört de eller tagit fram de sen jag packade upp resväskan. De får mig att skämmas och nästan känna mig fanatisk. Över att bli gravid.

När vi började karusellen så fick jag berättat för mig att en bekant inte ville att jag skulle hålla i hennes barn. För jag som ville ha barn så hemskt gärna, skulle kanske försöka mig på att ta hennes barn ifrån henne. Det här berättade alltså mamman själv för mig. Hon är brutalt ärlig. Då blev jag lite rädd. Är det så människor uppfattar mig? Är de rädda för att jag ska ta deras barn ifrån de för att vi försöker få barn men inte lyckas? Det är inte deras barn jag vill ha. Vi vill ha vårt barn. Den där perfekta kombinationen av mig och blivande maken.

Den konfrontationen har gjort att jag som sagt nästan skäms över att vilja bli gravid. Jag är rädd för att fler ska känna som hon gör. Så när jag vill lägga mig på golvet och skrika, slå med både armar och ben och grina hysteriskt över att jag vill att vi ska bli gravida, så biter jag ihop lite hårdare än vanligt. Och säger till blivande maken att det vore ju väldigt skönt om vi kom framåt snart. Om vi kanske kunde höra något ifrån IVF-handläggarna. Eller om mina ägg skulle kunna vara lite mer medgörliga.

Äggen spelade oss ett spratt för några veckor sen, vi och doktorn var helt övertygade om att jag hade haft två ägglossningar enligt den mest normala cykeln som finns. Allt enligt läroböckerna. Men tji fick vi. För det kom ingen blödning. Och enligt testen var jag inte gravid. Ytterligare en gång så satt vi där med ett hånskrattande, negativt grav-test. Så det blev piller. Igen. Blödningen lyser med sin frånvaro. Kroppen är seg och vill inte alls köra enligt schemat som vi gjort i samråd med läkaren. När blödningen anländer så blir det hormoner. Men hoppet triumfar biverkningarna av de jävla pillrena. 

Jag hoppas, jag hoppas så jävla mycket, att det här kommer att gå vägen. För blivande makens skull, för min skull och framförallt för vår skull. 

påminn mig-tack!

Om någon ser mig äta rödbetor, kan den personen då vara snäll och påminna mig om att dagen efter så kommer mitt kiss vara rött. Det är alltså inte blod och jag har inga inre blödningar. Idag var jag ännu en gång alltför nära att ringa min läkare och skrika att jag har trasiga organ. Men det var alltså bara jävligt goda rödbetor till lunch häromdagen.

jidder á la bröllop

Dagarna bara svischar förbi. Helgen som var spenderade vi på Åland och den här veckan har gått i ett. Vårt hem håller på att förfalla och tvättkorgarna kan man inte ens se längre då smutstvätten bara tagit formen av ett gigantiskt berg.

Det är mycket bröllop nu. Och jag blir gång på gång överväldigad över att vi får så mycket hjälp av nära & kära. Samtidigt så får jag dåligt samvete. Jag vill klara av det själv. Jag vill absolut inte att någon ska känna sig tvingad att hjälpa till. Jag vill inte att någon ska känna en inre suck och tycka att det är jobbigt.  Jag kan liksom inte förstå att människorna runt omkring oss faktiskt vill hjälpa till att göra det här till en väldigt fin dag. Jag kan inte ’ge’ mig själv det, eller tycka att jag förtjänar det. Jag känner mig genast skyldig och vill gottgöra alla inblandade på alla tänkbara sätt. Vilket slutar med att jag istället för att njuta av livet, sitter och planerar och funderar på hur jag ska kunna kompensera ev hjälp. Jag blir smått tokig. 

Därför så ska jag faktiskt ge mig tusan på att klara så mycket som möjligt själv, oavsett hur många som tjatar om att de gärna vill hjälpa till. För det är nånting man säger, utan närmre eftertanke. Precis som att standardsvaret på frågan ’hur mår du?’ är ’bra’.

vem har det grönaste gräset?

Vad är grejen med den där hemska svenska svartsjukan? Varför tänker så många att gräset alltid är grönare på andra sidan? Vattna ditt eget gräs som du har runt dig istället för att lägga energi på grannens tomt. Du vet inte vad som ligger under grannens grässtrån, eller ens i jorden under det där gröna. Det går inte att jämföra sig med andra runt omkring sig. Alla har vi bra saker i våra liv, precis på samma sätt vi har de där grejerna som tynger oss och vi måste jobba oss igenom. Det gör att det är rätt lönlöst att var avundsjuk och svartsjuk på någon annans liv. Den personen har garanterat några stenar på sina axlar som du inte har. Vilket gör att man har precis likadana liv egentligen, men fokus ligger på olika saker- både bra och dåliga.  

Vi har känt varandra väldigt länge. Vi är lika, men ändå väldigt olika. Du är stark, vacker och underbar. Jag har alltid sett upp till dig. Fram tills idag. Nu tycker jag nästan bara synd om dig. Att få veta att du är avundsjuk på mitt liv, att du har baktalat mig och tycker att det är orättvist att jag är lycklig… Det gör mig otroligt ledsen. Jag menar, hur definierar du lycka? Det är en känsla. Ett sinnestillstånd. Det är ingen klyscha, du skapar din egen lycka. Jag kunde känna samma känsla av lycka när jag inte bodde i huset, inte hade träffat Andreas ännu och inte hade det jobbet jag har nu. Idag är jag lycklig, men på ett annat sätt. Hur kan man lägga såpass mycket energi på någon annans liv och låta det påverka det i sådan stor mån att man känner ett behov av att baktala det? Du vet inte vad jag och blivande maken kämpar med, små saker dagligen och en del jobbigare saker då och då. Det gör vi alla. Ingen i världen har det perfekta livet utan gupp på vägen eller krokiga vägar.  Du har ett jobb, bostad, man och barn. Skapa din egen lycka utifrån det. Istället för att missunna mig den här känslan av lycka som jag funnit mig i. 

Så, sluta vara avundsjuka. Det gör en missunnsam i längden. Gör det bästa av det du faktiskt har. Och börja förstå att gräset är inte grönare på andra sidan.   

min alldeles egna helg

Helgen som passerade har jag spenderat med mig själv. Jag lämnade inte vår lilla förort, gick som längst till de lokala butikerna för att hyra film och handla lite mat. Jag började titta på ’Cold Feet’ igen. Jag promenerade ner till vattnet. Jag träffade den fina pinglan och hade kvalitetstid i flera timmar. Jag tvättade. Jag sov väldigt mycket. Jag städade. Och fick fint brunch-besök på söndagsmorgonen. Sov några fler timmar i soffan. Vek lite tvätt. Sen kom blivande maken hem, med sig hade han körsbärsöl och wienerbröd. Och så vips, så var helgen slut.

Det var fint att vara lite ensam. Även fast jag de flesta gångerna då blivande maken ringde hem utbrast ’Jag har trååååååkigt!’. Men det var nu i efterhand en bra tråkighet. Jag kopplade faktiskt av. Till slut. Men självklart så kom jag på mig själv i söndags med att tänka ’Skit också, nu har jag slösat bort en hel helg utan att göra något vettigt.’ Men jag gjorde faktiskt det vettigaste av allt- inte ett jävla skit.