lystring!

Hade du en vän du aldrig skulle träffa igen, vad skulle du säga? Om du kunde göra en sista sak för någon du älskar, vad skulle det vara? Säg det, gör det. Vänta inte. Inget varar för evigt.

en jacka

Jacka 399 kr från H&M

Jag har köpt en jacka från barnavdelningen på H&M. Jag vet inte hur det gick till men jag jag gled runt i affären och provade den här, sen insåg jag att jag var på barnavdelningen. Men jackan satt faktiskt bra och jag kunde utan problem stänga den. Så jag köpte den. Men jag vettefan. Jag har haft en liknande jacka men i svart/vitt, den sitter tyvärr inte lika bra längre. Och en baseballjacka behöver man ju. Jag kommer antagligen att använda den väldigt mycket då den är klassisk och även aningens fodrad för lite kyla. Varför velar jag egentligen liksom? Jag ville ju egentligen ha en grön jacka i höst... Men den skulle jag å andra sidan nog inte kunna använda varje dag då jag frenetiskt måste matcha mina skor med mitt ytterplagg.

Ja, dagens gnällande fortsätter och jag blir mörkrädd när jag tänker på vad jag lägger min tankenergi på istället för att lösa världens alla problem.

jag är ett crankface

Idag är ingen bra dag. Eller egentligen så är den bra, precis som allt är bra just nu. Men ändå så krånglar skallen till det och jag känner en sån jävla ilska och irritation i varenda millimeter av den här kroppen.

Det är nästan exakt 9 månader sen vi påbörjade baby-making-utredningen. Vi som trodde att det skulle bli en enkel grej att skaffa barn eftersom jag blivit gravid förut. Tji och varsin mental käftsmäll var precis vad vi fick. Det var inte så lätt. Det var snarare ett jävla under att jag lyckats bli på smällen förut, både med tanken på den nästintill obefintliga ägglossningen samt det där förgrymmade hormonfelet. Som egentligen är väldigt simpelt, om nu någon av alla triljoner läkare som undersökt mig förut hade hittat det aningen tidigare.

Jag har vid sex tillfällen fått stoppa i mig piller för att framkalla en blödning, en fejk-mens kan man väl kalla det. Ibland har det gått fyra veckor mellan de gångerna, ibland har det gått fler veckor än så. Det har inte varit något som helst schema eller konsekvent antal veckor däremellan. Det sjuka är att varje gång jag har börjat blöda så har blivande maken varit borta med bandet. Vad spelar det för roll egentligen? En 'vanlig' mens är ju nåt man inte ens lägger märke till, det påverkar en ju inte ett dugg. Men nu ska ju mina förbannade blödningar vara som rena skyfall. Läkaren skyller på pillrena. Och även det är ju inget att bry sig om, det finns ju tamponger med superduperdeluxe uppsugningsförmågor och visst är det jobbigt att byta tampong varje timme, men det är inget som jag behöver blivande makens hjälp med. Däremot så har jag tuppat av några gånger när jag har haft mina röda flod-dagar. Jag äter järntillskott och piller som ska minska blödningen, men jag vet faktiskt inte om det hjälper eftersom det händer igen. Och det, det gör att jag tycker det är ruskigt tråkigt att vara ensam de dagarna. Det är ju roligare om det finns någon som sparkar på en så man kvicknar till än att man vaknar upp och inte fattar ett jota om vad som hänt. Men vad är då oddsen att han har band-grejer just de dagarna, varje gång, de senaste 8 månaderna? För som sagt, det är inget konsekvent mönster tidsmässigt varken på blödningarna eller spelningarna. Det är bara en jävla slump, en skillad slump om jag får säga så, som timar in det fenomenalt bra. Varje gång.

Så det kanske är därför jag surar idag. För att jag ska få mens imorgon. Och blivande maken åker bort imorgon. Klart som korvspad att han ska iväg och lira! Jag provspelar inte för rollen som den tråkiga flickvännen som vill hålla kvar karln hemma. Men vad är oddsen att jag trycker på 'låt det röda skyfallet börja'-knappen varje gång han åker iväg? För när jag trycker på den knappen så innebär det att jag även blir klängig, extra sugen på att kramas och tycker väldans synd om mig själv. Och vet ni hur tråkigt det är att ha på sig blivande makens tisha istället för att få sniffa på honom, krama sina egna armar och faktiskt tycka synd om sig själv på egen hand? Ja, det är så jävla tråkigt.

ett sånt där lyckorus

Sitter med det sista utkastet av inbjudningarna framför mig. Och störtbölar. De är så fantastiskt fina. Och det blir mer och mer verkligt. Vi ska gifta oss. Om snart tio veckor. Sjuttiotre dagar för att vara exakt. Vilket jävla lyckorus. Ren och skär glädje. Jag önskar att jag bara kunde släppa allt och dansa loss på bordet, men jag sparar det till bröllopsdagen!

De här kioskmongona skall äntligen bli man och fru Eriksson!

djupt dravel

Det är en klyscha utan dess like. Ena dagen är man tonåring och planerar sitt liv och framtiden. Och så, utan att man märker det, så är man i framtiden. Man är mitt livet. Och ingenting är som man planerade och man känner sig fortfarande som den där tonåringen. Ibland känner jag mig väldigt vuxen för att i nästa sekund känna mig som en 4-årig liten flicka när jag sitter och pratar med min pappa. Mitt liv idag ser inte i närheten ut som jag trodde att det skulle se ut för tio år sedan.

Det är konstigt hur vårt förflutna formar oss. Det är fascinerande att personen som vi är nu aldrig släpper taget om personen som vi en gång var. Jag kan tänka tillbaka på den där flickan som blev kallad 'fetto' och 'tjockis' i skolan. Främst då de sorgsna själarna som såg det som sin uppgift att klanka ner på mig, skickar vänförfrågningar på facebook. Varför vill de ha mig som vän där? Eller varför skulle jag vilja ha de som vänner på fejjan? Ibland känner jag mig arg och ledsen för att de med några ord stal så mycket ifrån mig. Andra gånger så vill jag helt enkelt säga tack. Vårt förflutnas besvikelser och glada stunder har ett stadigt grepp om oss genom hela livet. De hemsöker oss som spöken eller besöker oss som gamla vänner. Det är visst hela den grejen som kallas livet.

en kronisk saknad

Idag är det Farmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 år. I lördags åkte jag förbi Ängby och Bromma. Hjärtat knöt sig och hela kroppen gav ifrån sig en lång suck. Farmors gamla hemtrakter och där hon ligger begravd tillsammans med Farfar och Åsa. Jag vill på något konstigt sätt tro att hon kan se mig. Det gör att jag alltid gör mitt absolut bästa. Jag gör allt för att Farmor, var hon än befinner sig, ska känna sig stolt över mig och det arv hon lämnade efter sig. Jag saknar henne ofantligt mycket, Farfar likaså. Livet är och kommer aldrig att bli detsamma utan de. Helvete, jag blir så ledsen när jag tänker på att de inte kommer att vara där när jag gifter mig.

det närmar sig

Semestern är slut. Och jag är på väg till jobbet. Jag har helt och hållet prioriterat att sova, planera bröllop, fixa hemma och kramas med min bättre hälft. Det är stunderna på väg till och från jobbet som jag ägnar åt att klottra här. Och just nu så känns det som att min tid knappt räcker till i övrigt.

Att planera ett bröllop. Varken jag eller blivande maken kunde i våra vildaste fantasier tro att det var så mycket att tänka på. Det är en liten skillnad på ett firande för drygt trettio personer till ett bröllop och etthundra av våra närmsta. Att vi dessutom ska ha vigseln på ett ställe och firandet på ett annat gör att det blir aningen fler aspekter att tänka på.

Vi var i huset där efterföljande middag och fest ska ta plats. Vi har mätt och undersökt hur vi kan dekorera. Tanken är att det ska kännas som att man kliver in i ett vardagsrum. Mysigt deluxe är ledordet och vi har fyndat på loppisar för att få till det. Nu är den stora frågan vad vi ska använda den stora balkongen till, kanske bygga upp en lounge? Hitta mysiga fåtöljer på loppis, eller varför inte en soffa? Jakten på trasmattor i rätta färger och ljuslyktor i klarglas är igång!

Och så har vi ju det där med riksdalerna. När man håller på att planera nåt sånt här så har man ju självklart en budget. Både jag och blivande maken är inte alls pigga på att använda en mindre kontantinsats för ett slott till en dags firande. Men vi vill att det ska vara speciellt, det ska vara en dag som vi och våra gäster sent glömmer. Den stora posten som kommer att svälja största delen av budgeten är maten. Att utfodra etthundra personer säger sig självt och vi ska dessutom ha snittar och bubbel på bowlinghallen i samband med vigseln. Ja, jag hör konstant det där klirrande ljudet som plingar i de där plastkassorna som man lekte med som barn. Katjing, katjing, katjing.

Men något som vi båda faktiskt vill lägga lite krut på är våra ringar. Trots det så kommer de att hamna på strax över fem laxar (eller loppor, beroende på vilken liten byhåla som du kommer ifrån), vilket vi inte tycker är så värst mycket då vi får de exakt så som vi vill och de kommer att vara helt fabulöst fina. Sa jag vem som får flest diamanter i sin ring? Jag kan kan säga så mycket som att det inte är jag i alla fall. Det är en otroligt karismatisk guldsmed i Eskilstuna som kirrar biffen. Vi passade även på att förtära räkfrossa med moster, man och kusiner när vi var i Eskilstuna. Vars stöd och bollplanks-skills vi inte skulle klara oss utan, alltså inte Eskilstuna utan kära familjen.

Förra veckan när vi var lediga så jobbade vi oss igenom stora delar av våra listor med småfix. Vi kör på 'Arga snickarens' spår och har en klar plan för hur och vad vi ska göra framöver. Att oktober månad väntar runt hörnet tillsammans med i snitt 10-timmars arbetsdagar för mig, gör att man vill ha så mycket som möjligt klart innan dess. Jag vill ju helst ha en gnutta energi att stå upp på den stora dagen. Det är typ tio veckor kvar. Alltså.. tio veckor. Är det nu jag ska nypa mig för att försäkra mig om att det inte är en dröm?

det blir inte alltid som man tänkt sig.

När vi började med baby-making karusellen så lovade jag och svor att det inte skulle påverka vårt liv i den mån att vi inte skulle kunna leva som vi gjort innan. Det var väl mitt försök till att ha lite kontroll, då vi inte kan styra nånting i övrigt när det kommer till prover och undersökningar. Allt måste göras utifrån min kropp och den kan inte ens jag styra. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag skriker, inte en enda hormon ställer sig i ledet och svarar 'Redo!'.

Vi har varit tvungna att tacka nej till ett bröllop på Gotland. Och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag har haft sån förbannad ångest över att vi inte kan åka dit och fira de här underbara människorna.

Det värsta är nog att vårt 'schema' har spruckit då jag helt plötsligt fick en ägglossning. Av mig själv. Fast eftersom vi hade vårt uppehåll då så visste jag inte om det förens mensen kom. Med andra ord upptäckte vi det för sent. Nu är det fantastiskt om mina ägg helt plötsligt vill börja lossna av sig själv och dessutom regelbundet. Men å andra sidan så har jag haft spontana ägglossningar förut utan att ett enda ägg har känt att 'Det här var ju kul, vi gör det igen om 28 dagar!'. Ja, som ni märker så lyssnar äggen lika mycket som hormonerna på vad jag säger åt dem.

Vi hade alltså kanske kunnat åka på bröllopet ändå. Och det gör den här bruttan ledsen i hjärtat. Och aningen bitter.

Och där...

... var hela semesterveckan uppbokad. I stort sett i alla fall. Vi har nånting att göra varje dag. Men inte varje kväll! Så vi är glada för det lilla.

en ny variant är född

Blivande maken ska förklara hur bra vi passar ihop;
"..som oliverna i glasburken och udden i stiftpennan!"

Vad hände med det klassiska "som handen i handsken"?

den lilla världen

Livet är bra jävla fint och roligt. Jag kan bli fascinerad över hur det ter sig. Jag fick ett mail på facebook. Från en tjej som det visade sig att jag hade massor gemensamt med. Bland annat så har vi en varsin grind-snubbe, som dessutom känner varandra. Vi har mailat och mailat och mailat. Jag har skrattat och nästan gråtit över förståelsen och våra likheter sinsemellan. I helgen så kom de över på Pancakes Deluxe på altan. Det var trevligare än trevligast och både jag och blivande maken sa i kör när vi sagt adjöken att det måste vi göra om. Visst är det fantastiskt när det är enkelt och roligt på samma gång? Och än mer fantastiskt med nya vänner som det känns som att man umgåtts med i flera år!

jag älskar att vara vid hans sida

det här med tid

Jag och blivande maken har ofta saker inplanerade. Det är alltid nånting. Middagar, jobba över, bowling med mera. Nyligen så fick vi höra av en vän att vi 'aaaaaaalltid är upptagna och uppbokade'. Och han har kanske rätt. Vi har rätt mycket inplanerat, men vi gillar att umgås med våra vänner. Däremot så har vi nog insett att när vi behöver planera in en dag i veckan för att äta middag på tu man hand och nästintill avlida i soffan därefter.. ja, då kanske man ska försöka undvika att boka upp alla sju dagarna i veckan. Samtidigt som vi verkligen gillar att hänga i gäng och när man har såna helt jävla fantastiska vänner som vi har, ja, då är det svårt att inte vilja umgås med de!

Men i ett försök att varva ner så har vi nästa vecka semester utan massor av måsten. Vi ska ta dagarna som de kommer. Umgås med varandra. Hålla handen och bara vara! Ja jävlar, jag tänker fan sitta ihop med blivande maken dygnet runt. Jag är en Andreas-oholic utan dess like.

'tänk om..'

Jag tvärslocknade på soffan efter att ha funderat lite på tillvaron. Jag satt där, med morsans egengjorda flädersaft i ena handen och tvätthögen på lagom avstånd från den andra, och bara tittade. Jag tittade på väggen blivande maken målat om. På den orangea vasen vi fyndade på landet. På tavlan som vi hatade när vi bodde i lägenheten men som vi älskar i huset. Ja, jag tittade på allt kändes det som, på varenda millimeter av huset. Inklusive alla dammråttor som letat sig in, det är nog dags för den där storstädningen.

Jag vet att man inte ska se tillbaka och fundera i 'tänk om'-banorna, men igår kunde jag inte låta bli. Tänk om  vi inte hade träffats. Eller om vi inte hade hittat vårt drömhus. Men det som skrämmer mig mest av allt är om blivande maken inte hade överlevt den där jävla hjärtoperationen. Jag har inte sovit ensam sen han låg inne den där månaden förra året, det kanske var därför jag kom och tänka på det just igår. Jag kan liksom inte släppa den där känslan av förlamning och förtvivlan när han låg på intensiven, ena sekunden ville de öppna upp honom och andra sekunden så behövde de 'bara' tömma hjärtsäcken på lite mer blod. Det är samma känsla jag får när jag är dum nog att fundera på 'tänk om han inte hade klarat det..'. Jag vet inte om jag hade uppskattat vårt liv på det sättet jag gör idag utan att ha varit nära att förlora det. Låter det dumt att säga att jag uppskattar den känslan? Vi kan sitta och dricka kaffe på altan, plocka ur diskmaskinen eller till och med stå med dammsugaren i högsta hugg då någon av oss bara stannar upp och säger ' fy fan vad jag är lycklig'. Vi är smärtsamt medvetna om hur det hade kunnat gå, vilket gör oss lyckligare än lyckligast över vår vardag och vårt liv ihop.

Jag vet att jag och blivande maken hade träffats till slut. Jag är såhär i efterhand rätt förvånad över att vi inte träffade varandra tidigare, nästan lite ledsen över den tiden vi hade kunnat spendera med varandra. Men det var väl inte läge innan den där onsdagskvällen på Första Bästa. Och vi har många, många år framför oss. Tillsammans.

instagram

Jag älskar fenomenet Instagram. Bilder är ibland så mycket roligare än text och på bara två knapp-tryckningar så har du dokumenterat något som i text skulle kräva tjugotvå rader.

Det kan vara förklaringen till bristen på bilder här på bloggen på sistone. Så vill du spana in alla bilderna som annars skulle hamnat här, sök upp mig på instagram; Laejdi. 

den där familjen

Jag har en väldigt stor familj. För blivande maken blev det något av en chock att helt plötsligt gå ifrån en familj på två till en familj på betydligt fler. Han har inga syskon och har stundtals svårt att förstå 'syskon-dynamiken' som han säger. Det här att man kan bråka och vara de värsta av ovänner, för att i nästa sekund skratta och kramas. Vi är nog i och för sig väldigt intensiva, vi vet allt om varandra och pratar väldigt ofta i telefon. Men å andra sidan så skulle jag göra precis vad som helst för att skydda brorsorna. Och det är precis det brorsorna gör för mig. Jag förstår att det måste kännas som att slängas in i en torktumlare efter att ha hängt på en tvättlina i en sommarbris hela ens liv. Tur för mig att blivande maken kirrade biffen. Nu är det som att han alltid funnits där, hans plats vid middagsbordet är självklar.

Vi spenderade förra helgen ute på landet hos mamsingen och gummi-pappsingen. Det var nog en av de bästa helgerna någonsin. Träffade familjen och mina kära mostrar. Hängde med kusinerna och bröderna. Firade lillebror och gummi-pappsingens gemensamma 70-årsdag. Vi saknade dock militär-brodern. Det är aldrig riktigt komplett när inte alla är samlade.

Vi trivs där, med alla de som betyder så mycket för oss. Blivande maken är redan en del av familjen. Det behövs ingen underskrift på ett vigselbevis för att klargöra det.

det är hans grej.

I lördags så såg jag blivande maken på scen för andra gången. Och jag blev precis lika blown away som den första gången. Mina knän vek sig. Jag blir så otroligt stolt över honom. Han har plånkat på basen i 25 år och jag tänker inte någonsin gå med på att han ska lägga basen på hyllan. Någonsin. För jag ser hur han hör hemma där uppe.

Nu är han iväg på några festival-spelningar i Tjeckien och Tyskland. Han packade ner nätbrynjan. Jag undrar jag om den dyker upp på nån av scenerna?

varför bloggar jag?

På sistone har jag självmant ifrågasatt huruvida jag ska fortsätta blogga eller inte. Hur naivt det än låter så har jag blivit nästan paff över att så många klickar in här för att läsa de där orden jag plitar ner. Jag blir generad och lite rädd, jag börjar tänka både en och två gånger på det jag skriver och jag vill inte riktigt behöva göra det.

Det är ingen sån där 'idag har jag ätit det här och gjort det här'-blogg. Visserligen så blir det en del rapporter om olika saker jag har gjort, men det här är och kommer alltid att vara en blogg för min skull. Det är mer en 'såhär lever man ett liv med både skavanker och härligheter'-blogg. Jag vill inte censurera livet. Det är för jävla jobbigt stundtals för att sedan bli som ett koncentrerat lycko-piller. Och på nåt sätt så är jag tacksam över det, att jag får känna allt det här. Jag vill tro att de där jävla guppen på vägen som man ska  ta sig över faktiskt ger en verktyg att hantera jobbiga saker längre fram och lär en att uppskatta det där underbara du har runt omkring dig. Jag vill tro att de där bra sakerna i livet gör att du älskar mer och att du samlar energi till att ta dig över guppen. Bloggen hjälper mig att komma ihåg det. Ibland går jag tillbaka, läser den lite som en dagbok. För min egen skull, i jakten på att hitta den där balansen i livet som jag behöver hitta.

Igår på morgonen låg vi i sängen och drog oss. Jag vet inte vad vi pratar om, men vi kan ligga i sängen i flera timmar och konversera. Det är nåt utav det bästa jag vet. Hursomhelst så hade jag precis krypit ner i sängen igen efter ett toalettbesök. Jag vet inte varför men jag sa till blivande maken att jag nog ska sluta blogga. Att jag inte skrivit ett ord på över två veckor. Han sa då till mig att inte sluta, att jag ska fortsätta.

Och han har rätt. Jag ska inte sluta. Det här är min psykolog. Eller snarare psykologens anteckningsblock.