Frustration inom mig är helt enorm. Jag vet inte varför, jag har försökt att förklara det för mig själv och tänkt att jag själv måste ju åtminstone fatta varför jag mår såhär. Men nä. Vilket bara gör mig så jävla arg.
Jag gick hos en coach/terapeut i höstas. Ja, ni läste rätt. Jag har gått i terapi och jag skäms inte ett dugg. Det var det bästa jag någonsin gjort. Det rörde om hela mitt tänkande och perspektiv. Och jag fick bearbeta de där händelserna som jag aldrig kunnat släppa, skiten som bara ligger och trycker. Det är nog något som nästintill varenda kotte skulle må bra av att göra.
Vi pratade mycket om att jag måste lära mig att konfrontera. Att jag måste förstå att jag är värd att få säga mitt och inte bara få höra negativa saker bli sagda. Att det inte är okej att döma ut mig för hur jag ser ut. Att det inte är okej att bete sig illa bara för att man har en speciell relation till mig. Men hur jävla lätt är det att följa allt som vi sa? Det är jävligt svårt. För hur fan ska man konfrontera någon och säga något som innefattar ’du har förstört min självkänsla och min relation till blabla. Du har förstört mitt liv på det sättet att jag har lyssnat på de hemska sakerna du har sagt och tagit det till mig. Vilket har gjort att jag har bölat hundratals timmar och i flera år har nedvärderat mig själv till botten’ utan att börja störttjuta? För jag har gått igenom det samtalet en miljard gånger i skallen och börjat grina varje gång. Så jävla o-stark är den här bruttan. Men jag kanske bara ska säga ’tack’ istället? För det lär ju ha format mig på nåt sätt. Om inte annat så har jag med otrolig omsorg ’valt’ vilka personer jag har närmast mig. Oh, de är så fina. Och jag är så förbannat tacksam, på ett väldigt ödmjukt sätt, för att de har ’valt’ mig också.
Hela min helg blev påverkad av den här skiten för att jag blev påmind om det på ett smått olustigt sätt. Jag är mest ledsen över hur det jävliga beteendet och hemskheterna som har sagts om mig har accepterats av omgivningen. Det får mig att känna mig än mer utan direkt värde. ’Bit ihop, välj när du ska ta dina fighter’. Det har min mamma lärt mig. Och jag är glad över att jag i vuxen ålder kan behärska mig, för det är inte alltid jag har kunnat det. Fast å andra sidan är det kanske därför som jag igår ville sparka på brevlådan, slå sönder tallrikar, skrika rakt ut, slå på mig själv och böla floder. Men istället så satt jag på köksgolvet och lyssnade på när diskmaskinen jobbade. För att jag aldrig konfronterar det utan bara stänger in det. Jag bet ihop och flyttade mig till soffan, satte på mig ett nytt face och hoppas att det dröjer fler dagar den här gången innan jag sitter på det där jävla golvet igen, för i ärlighetens namn är det inget bekvämt underlag.
