Det känns som att hela världen precis har rasat samman. Det är mig det är fel på. Allt för att jag inte fick rätt jävla medicin i tid i samband med en jävla njurbäckeninflammation. Jävla, jävla, jävla, jävla. Jag har svurit som en borstbindare idag och det lär bli några fler väl valda ord.
Jag pendlar mellan en enorm sorgsenhet och ren ilska.
Jag vill känna hur det växer inom mig. Hur det lilla livet knyter an. Jag vill känna det där första fladdret, då man inte är säker på om det är gaser i magen eller om det faktiskt var knodden som sa hej. Jag vill att Andreas ska få sjunga sina egenkomponerade knäppo-låtar för magen medans den växer. Jag vill... jag vill så jävla mycket. Men det räcker inte till.
Jag klandrar mig själv. Jag känner mig ensam på ett konstigt sätt. Andreas förtjänar inte att vara medpassagerare på den här resan. Han förtjänar att bli pappa. Inte att lämna prover, gå till läkaren och behöva spara ihop 40.000 riksdaler till en ivf. Jag har en underbar karl, men jag stänger honom ute på något vis. Jag tillåter honom inte att dela på allt som gör ont. Varför ska han behöva må lika dåligt om jag kan ta på mig det som gör ont? Hur kan han välja att vara tillsammans med tjejen som är paj och trasig? Hon som inte kan ge honom ett barn? Idag förstår jag inte det. Jag hatar mig själv så mycket just nu att jag för allt i världen inte kan förstå hur han kan älska mig.
När jag började knåpa ner de här raderna så var jag arg, nu är jag ledsen. Det går upp och ner i en sjuhelsikes fart. Jag hinner knappt med själv. Nu är jag förbannad igen.
