Det känns bättre när man spenderar kvällen tillsammans med sin bättre hälft. Vi pratade, skrattade, han pillade mig i håret och vi pratade ännu mer. Nu har vi en plan, ett upplägg för hur vi önskar fortsätta hela processen. På måndag ska vi tillbaka till kliniken för att rådgöra med läkaren och sammanfatta hela utredningen.
Det blir i alla fall inte adoption. Det är en åldersgräns på 42 år. Så redan där sprack det för oss. Sen är det en miljard regler och riktlinjer för hur man ska vara och se ut som människa. Tatueringar är ett big no-no. Piercingar likaså. Och där sket det sig igen för oss. Hur i hela friden kan man basera en förälders kompetens på om denna har bläck på kroppen?! Fucking fördomar. Blivande maken skulle bli världens mest fantastiske pappa med eller utan sina gaddningar. Fel av mig- han kommer att bli världens bästa pappa. Har lovat att börja tänka 'när' igen för att inte kräla på botten tjugofyrasju.
