Lämna prover på specifika dagar. Äta piller. Blöda som satan. Ha mensvärken from hell. Känna sig helt konstig i kroppen. Äta piller igen. Blöda ännu mer. Ha än mer mensvärk from hell.
Nu kanske äggledarna ska spolas på fredag. För att se så att det är fri motorväg så att säga. Jag såg typ en toaborste som rensar ett rör. Bättre hälften och Pinglan var mer inne på högtryckstvätt-varianten. I verkligeheten är det en undersökningen som ska vara helt smärtfri för de flesta. Men det gör ont när de spolar och äggledarna inte är fria. Såatte... Det kan göra ont. Det kan också vara så att det inte gör ont alls. Fast för att få göra undersökningen så måste jag ha slutat blöda och det vet jag inte ännu om jag kommer att göra. Just nu ser det mörkt ut, det har inte trappats ner alls. Kruxet är att den undersökningen ska göras dag 8-10 efter att blödningen börjat… Så jag måste i princip sluta blöda nu. Annars kan jag inte göra undersökningen. Och då står vi här i samma ruta, och trampar vidare.
Ja, det här med att skaffa barn. Just nu känns det som att jag är en hamster i ett labb. Och att vi samtidigt spelar rysk roulette. Vi har ingen aning om hur det här kommer att gå. Man kan ju hoppas, man måste hoppas. Men jag vill inte hoppas för mycket. När det kändes som en miljard knivar i magen så frågade jag min bättre hälft om det var värt det. ’Oh ja’, svarade han. Och han har ju rätt, såklart, det är ju värt det om det går vägen. Igår kväll så sa jag faktiskt att jag för första gången känner att vi är på rätt väg. Att det inte är helt hopplöst. Att något är på gång liksom. Det känns väldigt fint att kunna känna det i all jävla misär inombords just nu.
