det här med jul

Alltså julen är och har alltid varit väldigt viktig för mig. Det har inneburit att vi ses hela familjen och det sker inte alltför ofta under resten av året, speciellt inte nu när vi är utspridda över hela landet.

Men i år känns det på något sätt sorgset att fira jul. Det ska bli otroligt mysigt att åka till familjen på landet och fira första julen som Fru Eriksson. Samtidigt så har jag mer än någonsin förut tänkt på människor jag saknar, som jag saknar mer än någonsin. Kommer man någonsin sluta att sakna? Kommer det trappas ner? Eller kommer julen alltid göra så att man minns lite mer? Jag hoppas det, för jag vill faktiskt aldrig sluta att sakna.

I can see the light.

Jag tror, eller jag vet, att man läker på olika sätt. Gemensamt för alla är att det tar tid, oavsett sätt, att läka.

Ett av mina sätt är att omge mig av vänner. Turligt nog så var det precis vad som skedde i helgen. Huset var invaderat med människor jag håller kära. Pepparkakor bakades. Mat lagades. Gran kläddes. Spel spelades. I söndags vaknade jag av att maken kliade mig i håret och doften av nybryggt kaffe spred sig i hela huset. Nere i köket skramlades det i köket och när vi kom ner så stod frullen på bordet. Det var tredje advent och frukosten avnjöts tillsammans med fina människor. Efter frukosten lagades det mera mat och en efter en så kom resten av de vi håller kära. Julbrunch deluxe stod på agendan.

När alla hade gått hem och vi plockat undan det sista så blev jag ledsen. Jag vet inte varför. Det bara kom över mig. Det var inget hysteriskt bölande, utan mer tystlåtet grinande. Jag ville bara krypa upp i makens famn och aldrig lämna den. "Schyyy... Allt kommer att bli bra." Ja, allt kommer tamejfan bli bra!

precis nu

Jag är en sån ruskigt dålig fru, vän, syster, dotter och människa just nu. Men jag blir peppare hela tiden. Snart är gamla Linda tillbaka, jag lovar. Eller jag hoppas. Okej?

När jag lever i nuet så är allt så jävla bra. Men när man får en liten stund att tänka, ja då funderar man genast i banorna 'tänk om..' och så ballar huvudet ur igen. Det är för jävla tråkigt att graviditeten avbröts. Jag måste bara gå vidare, släppa det liksom. Jag är i det där stadiet att om jag ser en mage så tänker jag genast på vilken vecka vi skulle varit i och så är tankeverksamheten och ledsamhet igång. Jag måste bara komma över det. Helst igår.

Musik är förresten bästa botemedlet mot allt.

'Varför säger du inget? Varför pratar du inte om det?'

Jag kan inte. Jag kan bara inte. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja och ännu mindre i vilken ände jag ska sluta. Jag kanske är rädd för att om jag väl börjar så kommer jag aldrig att kunna sluta.

När läkaren berättade att det var ett missfall så blev allt dimmigt. Jag kommer inte ihåg vad som sades, jag ville bara ut därifrån. Jag fick lämna prover och sen bara gick jag. Det gick inte att andas och hur många andetag jag än tog så kändes det som att jag inte fick i mig nån luft.

Allt jag fick ur mig var att maken skulle ringa eller messa de som visste om graviditeten. Och vi kom väldigt snabbt fram till att vi inte ville prata om det. Ingen fick lägga huvudet på sne och säga 'Stackars er..'. Ingen fick fråga om hur det kändes. Ingen fick fråga någonting alls. Vi har knappt pratat om det. Vi har mest grinat och kramats. Nu i efterhand så var det nog för att jag inte ville bryta ihop så fort någon yppade nåt. Det var så jävla enkelt att stänga av och inte konversera om det överhuvudtaget.

Och nu vet jag inte hur man pratar.

det är inte så lätt, typ.

’Missfallet har skött sig fint’ 

Det sa läkaren när jag särat på benen för henne. Men gud vad trevligt. Och skönt. Att allt är ser bra ut i den där tomma livmodern som inte kan hålla kvar ett befruktat ägg i 9 månader. Jag var idag på återkoll efter missfallet. Och som sagt, allt såg bra ut. Däremot så vill läkaren inte framkalla en mens då min slemhinna tydligen visar på att det kanske blir en blödning ändå. Och då blir det hormoner igen. Men bara om jag får en blödning den här veckan, annars så krockar det med klinikens ledighet över jul.

Och hela tiden tjatas det om den där jävla IVFen. Jag vet inte om jag vill göra det nu. Uppenbarligen så går det med enbart hormoner, så varför hålla på och bland in provrör? Dessutom så hade graviditeten kunnat avslutats i exakt samma skede, oavsett om vi gjort en IVF eller inte. Jag kanske inte ens blir gravid om vi gör en IVF. Och även om jag blir gravid så behöver inte det betyda att det fortlöper som det ska.

Senaste dagarna har varit så jävla tunga. Helt plötsligt så tänker jag på missfallet och graviditeten mest hela tiden. Jag som knappt ägnat det en tanke efter att jag slutat blöda. Och jag slutade blöda bara några få dagar efter att jag varit inne på SÖS. Men det var nog tur det. Jag fokuserade på bröllopet och lät det ta över hand. Det var skönt, att få fokusera på något så fint. Istället för något så ledsamt.

För det är ledsamt. Att samtidigt få höra av hen att hen tillsammans med sin partner är glada över att det vi går igenom gör att de känner sig så tacksamma över deras barn och känner sig extra lyckliga, gör att jag nästan blir ännu mer ledsen. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Men jag kan inte hjälpa det. Vad ska jag svara? Kul att vi kan hjälpa till? Varsågod? Tack? Det känns så konstigt att få höra att de här vi går igenom, som för oss är väldigt jobbigt, gör några av våra vänner lite extra lyckliga. Och jag vet att de antagligen inte menar på det sättet och så vidare. Men jag orkar inte tolka det på något annat sätt och jag orkar inte vara den som ska vara förstående. Såklart jag log och sa att det var kul att höra när hen kände för att informera mig om deras läge.

Nu då? Invänta en blödning. Och försöka sluta vara blödig för jämnan. Det hjälper inte och kommer inte kunna ändra på det som hänt. Men det är mycket lättare än vad man kanske tror. Det är en sån enkel sak att säga, däremot så lyssnar jag inte på mina rationella tankar när jag bankar handen i väggen, ger mig själv hårda mentala käftsmällar eller blir arg på maken utan anledning. Jag vill göra det här själv. Eller snarare så är det väl så att jag inte tror att någon kan ta mig ur det här. Jag måste ta mig ur det här på egen hand.

Jag är väldigt less på mig själv just nu. Jag har ingen koncentrationsförmåga utan avbryts hela tiden av ihärdiga tankar. Jag börjar grina utan direkt anledning. Jag blir irriterad på saker som inte förtjänar min irritation. Och jag sover. Som jag sover. Kvällarna som jag är vaken efter kl 20 varje vecka kan man räkna på två fingrar. Jag är med andra ord tråkig, arg, ledsen, irriterad och trött. Jag orkar inte med mig själv i det skicket. Hur ska då min omgivning palla? Är det då man drar sig undan eller är det då man sätter på sig det bästa ansiktet och är mer pepp än vanligt? Jag kör på alternativet med ansiktet. Jag kommer med största sannolikhet att mentalt örfila sönder mig om jag bara ska umgås med mig själv.