semester på alla sätt och vis

Igår så ringde vår läkare. Hon var nu frisk och ville stämma av läget. Jag fick ett nytt recept på Provera. För att få en blödning och rensa systemet liksom. Några nya hormoner blir det inte förens i augusti. Det får bli ett uppehåll nu. Dels så ska vår läkare ha semester i juli, dels så behöver jag en paus. Ett halvår av läkarbesök, undersökningar och piller gör att vi behöver lite lugn och ro. Vi är rädda för att om vi fortsätter i den här takten så kommer vi att glömma bort oss i det hela, att det kommer kännas som en uppgift istället för en dröm.

Vi ska ha en veckas semester i slutet av augusti. Bara vi två. Vi bestämde det igår. Antingen så ska vi precis dra igång med nästa omgång hormoner eller så är vi mitt i den. Hursomhelst så insåg vi båda att vi behöver lite tid med varandra, lite semester ihop och ladda batterierna inför en händelserik höst med än mer hormoner, bröllop och ivf. Och den mest hektiska perioden på jobbet. Vi funderar på en weekend eller hänga på bryggan ute på landet. Eller läsa massa böcker i soffan på altan hemma. Jag längtar efter att få vara ledig och bara vara. Jag längtar efter att få känna mig full av energi igen.

umgänge i e-tuna

På midsommarafton nalkas det bröllop. Min pappa ska gifta sig så det blir en tur till Eskilstuna. Då passar vi på att hälsa på hos moster. Vi åker dit redan ikväll, det blir nog lite genomgång av bröllopet. Alltså vårt bröllop. Min moster och hennes man är nämligen värdpar för galejet. De kommer alltså hålla i trådarna på festen, så att jag och Andreas kan (försöka) koppla av. Och det känns väldigt tryggt, vi litar på de till hundratusen procent och är så jädra glada att de ställer upp.

Jag blev klar med klänningen till midsommarafton igår kväll. Jag köpte en klänning på Beyond Retro och sydde om den lite. Kortade av längden, sydde in ryggen och modifierade ärmarna. Tyvärr så har jag inte packat upp min symaskin ännu då vinden inte är inredd. Så jag satt och sydde för hand. Åh, vad jag längtar tills sy-hörnan är klar! Hipp som happ så satt klänningen som ett smäck och nu behöver jag bara bestämma om jag ska ha nät- eller svarta strumpbyxor på mig. Plus att håret mitt känns otroligt orange just nu. Solen och kopparfärgat hår går inte riktigt hand i hand.

Nu ska jag släpa med mig väskan av tuben och traska bort mot jobbet. Solen skiner. Är det sommar på riktigt snart?

dagens

Väldigt fin. Går på repeat.

repris.

Vi skulle egentligen besökt kliniken igår. Men doktorn är fortfarande sjuk. Däremot blev jag rekommenderad att ta ett grav-test då jag haft en pytteliten blödning som kunde varit en nidblödning som stämmer med den eventuella ägglossningen. Ja, vi vet ju inte säkert eftersom vi glassade runt i USA när läkarn egentligen ville kollat äggen. Tanken hade inte ens slagit mig innan samtalet med sjuksystern som kollade läget. Vilket egentligen bara visar hur mycket jag försökt att stänga av hela babymaking-grejen. Jag kände att jag liksom var tvungen, för att klara av det i längden. Och det har varit konstigt befriande.

Jag började genast säga åt mig själv att inte hoppas. Men klart som fan att man gör det, speciellt eftersom vi försöker som vi gör. Undersökningar, läkarbesök, hormoner osv. Det går liksom inte att inte hoppas i slutet av varje period.

Men imorse, klockan 0614, satt jag där i handen med ett negativt test igen. Och typ hundratals fuck you-fingrar i skallen. Helst av allt ville jag i den sekunden krypa upp i blivande makens famn och gå sönder en smula. Men det var ändå rätt lätt att skaka av sig det. Fördelen med att springa till bussen några minuter senare är att man fyller skallen med jobb. Nu är jag däremot på väg hem från jobbet och känslan av att vilja krypa upp i världens bästa famn infinner sig igen.

bröllopsfix

En form av lycka är när man hittar tärnornas klänningar till bröllopet för 495 kr. Inte styck, utan alla klänningar för under femhundra-lappen. Och världens bästa moster och kusin kirrar biffen!

I fredags köpte jag tyget till min klänning. Ett tusen åtta hundra kronor. Två och en halv meter tyg. Champagnefärgat. Expediten tyckte att jag inte var som alla andra som vill ha vitt, eller ni vet den där som är lite mer åt ivory-hållet. Jag och Tärnan C, vars smakråd jag inte hade klarat mig utan, skrattade. Vi förklarade då att det här bröllopet är allt förutom traditionellt. Vi ska ju trots allt viga oss på en bowlingbana. Att döma av hennes min så var det garanterat första gången hon hade hört det scenariot.

hormoner- satans påfund.

Idag skulle vi ha besökt kliniken igen. Men vår läkare är sjuk så tiden flyttades till på måndag. Det gör mig egentligen ingenting, det blir några dagar till utan hormoner och tabletter. Just nu så passar det mig rätt bra, att slippa hormoner i några dagar till.

Min kropp är inte van vid att ha såna höga nivåer av hormoner i kroppen. Jag får otroliga humörsvängningar. Inte så att jag skriker och gormar, utan jag blir väldigt låg. Jag vill helst av allt ligga under täcket och bara gråta. Jag vet inte varför, men det är det jag vill göra. En stund senare är allt bra igen. Under hela resan så fick jag kämpa emot den där jävla känslan att ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Tänk dig att ha PMS gånger hundra och samtidigt ha en koncentrerad dålig dag på det. Nu, när jag är nästintill normal hormonmässigt sett, så blir jag så arg på kroppen för att den fick mig att tänka ’shit, vad allting suger’ när jag var i New York. Underbara New York. Känslan gick över fort, som längst var jag nere i några timmar, vilket innebar att jag var tyst och drog mig undan lite. Samtidigt är jag tacksam över att jag ’bara’ blev låg och deppig. Det hade kunnat vara så mycket värre. Däremot så märker jag att det är svårt att förstå för folk i min omgivning. Ingen är van vid att jag håller tyst och drar mig undan. Det är antagligen så långt ifrån mitt vanliga beteende att det får folk att reagera. Det är däremot anledningen till att vi är öppna med hela grejen, för att vi inte ska behöva förklara när allt känns som skit. Nej, det går inte att styra hormonerna utifrån en resa eller nåt annat. Kroppen gör lite som den vill och jag får anpassa mig efter när den är mottaglig för de små pillrena. Det som skrämmer mig är att den här omgången var en enkel dos. Nästa gång blir det antagligen en dubbel dos. Och jag kommer garanterat att dra mig undan och isolera mig.

Jag längtar till det besöket då vi går från kliniken och känner glädje inombords. För nån gång måste ju även det ske.

jag gjorde det

Jag har köpt hängselbyxorna nu. Hur kunde jag ens tveka liksom? Bästaste köpet på.... ja, i alla fall sen jag köpte den prickiga kavajen i New York. Jag ska mysa i brallorna hela sommaren, tillsammans med de nya Vansen och alla fina tishor jag inhandlat.

Ja, det har blivit lite mycket shopping på sistone. Men det går inte att inte handla i New York och att sen komma hem till rea i varenda jäkla butik, alltså det är inte bra för den där genen som vill shoppa. Och plånkan.

nu är det er tur

Det finns ingen kommentarsfunktion på den här bloggen. Jag brukar få några mail och sms några gånger i veckan med funderingar och kommentarer. Många gånger får jag frågan 'hur gör man för att kommentera?'. Det går alltså inte. Men jag tänkte faktiskt ändra på det nu. Hittills har det varit en envägs-kommunikation, om man nu kan använda det ordet (eller är det ens ett ord?). Främst för att bloggen kom till för min skull, ingen annans. Men jag har nu insett att den berör och jag är glad över orden som plitas ner. Jag har skrivit, ni har läst. Jag har berättat, ni har lyssnat. Men nu är det slut på't. Nu vill jag läsa! Så jag förväntar mig åtminstone några kommentarer på bloggen istället för mail i inkorgen.

Länge leve cyberspace!

en gammal dagens i ny tappning

Jag vet att jag har tipsat om den här låten förut, men nu sprang jag på en version där de lirar den live på Times Square. Bland massor av människor, men ändå allena. Vajjert!

hängselbraxer

Har alltid velat ha ett par hängselbyxor och hittade de här på H&Ms rea för 150 pix. MEN... när f*n har man hängselbyxor?! Jag brukar aldrig ha problem med outfits men jag lyckas inte få till någon i skallen som rätfärdigar ett köp.. :( Att köpa eller inte att köpa? Förslag på outfit?

'Sån där kärlek finns bara på film'

Nej, det gör den inte. Den finns på riktigt. Och jag har turen att få ta del av den storheten. Känslan av att vara stark, vacker och bättre tillsammans med din andra hälft. I filmen 'Jerry Maguire' säger Tom Cruise meningen 'you make me complete' till Renée Zellweger. Blivande maken brukar säga det till mig, sen pussar han mig på pannan. Eller håller om mig så hårt att jag känner hur jag försvinner i hans armar.

Igår möttes vi upp på vägen hem. Jag kom från flyget och han från jobbet. Vi pratade. Om dagen. Om huset. Om vilken matta vi ska ha på vinden. Om nästa läkarbesök. Om vårt liv. Väl hemma så började han laga sin eminenta köttfärssås. Jag hängde på framsidan och planterade om lite blommor. Vattnade rabatterna. Plockade egenodlad ruccola till maten. När jag stod där med jord på händerna och såg den mest perfekta rosa himlen över trädtopparna så slog det mig; Det måste vara en dröm. Jag vill nypa mig själv. Livet tillsammans med blivande maken är allt som jag någonsin drömt om och jag hade inte velat spendera det med någon annan än just honom. Jag vänder mig om för att se karln springa runt i kalsipper i köket. Jag skrattar och jag blir än mer övertygad om att vi hör ihop. Det här är alltså karln som jag ska få äran att kalla min man om fem månader. Karln som jag ska få spendera resten av mitt liv med. Det kan inte bli mer rätt än såhär.

Så om ni sitter och tittar på den där filmen med de där scenerna som får dig att fundera på huruvida den där kärleken bara finns på film- sluta fundera. För den finns där ute och att få uppleva den är det som gör både dig själv och livet fulländat.

det är fortfarande konstigt.

Fortfarande väldigt märkligt att den där tjejen kom fram till mig... Jag kan liksom inte riktigt släppa det faktum att jag inte kände igen henne. Så stort är inte Stockholm. Var det bara ett skämt? Vem är hon? Och jag känner mig aningen paranoid, någon som jag aldrig sett- känner igen mig. Det känns fortfarande konstigt.

Fick förklara mig igår. Som så många gånger förr. 'Men du är ju piercad och tatuerad för att du vill synas.' Nej, det är jag inte. Jag tycker att det är fantastiskt snyggt med tatueringar och piercingar. Inte alla tatueringar och piercingar, men självfallet så gillar jag mina cheeks och gaddningar. Annars skulle jag inte leva med de. Piercingarna kan jag ta ut på några sekunder. Och tatueringarna går även de att ta bort. Det handlar om att jag vill trivas med mig själv. Jag gillart! Men det betyder inte att jag älskar att stå i centrum. Eller gillar att synas i en folkmassa. Uppmärksamheten är väldigt sällan positiv, så det är inte därför jag sitter med skrot i ansiktet. Det har snarare gjort att jag måste kämpa hårdare med att inte bli dömd på förhand, både i privatlivet och arbetslivet.

Så nej, det har ingenting med saken att göra. Jag vill känna mig snygg och vacker. Och mina piercingar och mina kläder gör det. Vem vill inte känna den känslan? Däremot så har jag vid flera tillfällen velat ta ur piercingarna och kört laser på tatueringarna. Just för att jag blir så dömd på förhand. Hade jag gillat att folk stirrade så hade jag gjort fler hål i facet, inte funderat på att ta bort de.

ehm...

Jag var precis med om en mycket märkligt sak. Jag sprang till Posten med lite brev och blev haffad på Drottninggatan av en tjej när jag stod och väntade på grön gubbe vid övergångsstället på Mäster Samuels gatan. Hon knackade mig på ryggen och jag vände mig om i tron att jag tappat nåt brev eller plånkan. Nänä, hon ville säga att jag fått henne att våga klä sig i tightare och snyggare kläder. Och att jag inspirerat henne till att pierca kinderna. Tjejen hade alltså cheeks och fin-fina kurver. Snygg som satan var hon. Hon hade sett mig på stan och ute på krogen genom åren. Ja, det var exakt det hon sa. 'Genom åren'. Hur kan jag inte ha sett henne?!

Jag menar, jag har hängt på två ställen de senaste två åren och innan dess kan jag räkna ställena jag druckit öl på på en hand. Hur kan jag ha missat henne?! Och jag som brukar hålla mig i bakgrunden på krogen, jag är verkligen inte tjejen som kräver eller vill ha uppmärksamhet när jag är ute och svirar. Jag önskar att jag frågat vad hon hette eller typ nånting vettigt. Jag blev så paff. Och det var väl ungefär det jag sa också. Att jag inte visste vad jag skulle säga. Sen sa jag tack, hur många gånger vet jag inte, kanske fyra eller fem eller nitton? Sen blev det grön gubbe och folkmassorna skulle över gatan. Hon sa att hon hade ett tåg att hinna med och jag sa att det var kul att träffas. Och så hej då. Hon tjoade iväg och var lika glad som när jag först vände mig om och fick syn på henne. Mycket konstig situation. Jag är fortfarande paff. Det känns lite.. ehm... obehagligt. Jag får en stark känsla av att genast ta ut piercingarna, färga håret brunt, sätta på mig ett par blåa jeans och jesus-sandaler.

I New York så kunde jag knappt gå in i en butik utan att någon kommenterade mina piercingar eller tatueringar. De sa bara bra saker, men det blev lite jobbigt i slutändan. Plus att folk stirrade helt ogenerat. Jag vet inte hur många gånger jag sa att 'Det här skulle aaaaaldrig hända hemma i Stockholm, där kollar de lite och sen är det bra.' Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig mer som en apa-i-bur i New York än hemma i Stockholm. Men tji fick jag... i fredags gick jag in i EN butik i Farsta centrum på väg hem. Och visst tusan kommenterar hon mina tatueringar. Jag och blivande maken gick därifrån och skrattade, just för att under hela resan så har jag argumenterat för Sveriges oförmåga att inte kommentera piercingarna eller tatueringarna. Just för att jag tycker att såna situationer är lite obekväma. Och så kommer man hem till det här. Butiksbiträden som "fulllkomligt ääääälskar" mina tatueringar och blir haffad på gatan av en brutta jag aldrig mött förut. Hur ska man reagera på nåt sånt här liksom? Hysteriskt roligt om man tänker efter. Livet är bra kul!

en liten smakbit

Times Square. En jävligt fin dag tillsammans med en jävligt fin karl och jävligt fina vänner.

Notera dock hur mycket mitt röda hår har blekts i solen. Det är otroligt orange just nu.

tillbaka på svensk mark

Vi landade 0745 svensk tid. Alltså 0145 amerikansk tid. Det känns lite i kroppen och knoppen. Men jag och blivande maken beger oss till jobbet och kämpar mot jet-lagen. Hemma har vi haft byggarbetare under tiden vi varit bortresta. De har byggt om hallen på övervåningen och satt i fönstret på vinden. Ska bli så spännande att se! Men först blir det jobb. Och efter att ha besökt en grym butik med massor av dräkter och maskerad-prylar är jag sjukt inspirerad att jobba!

Det får bli ett bild-maraton-inlägg utan dess like när tid finns. Men vi har haft en amaaaaaazing resa.