Ibland känns det becksvart. Som att man inte kan se allt det fantastiska man har runt sig. Vårt hus, vår planering av det bröllopet, våra underbara vänner och vårt liv. Istället ser man det som inte går, det som inte fungerar. Och blir frustrerad. Ledsen. Och ännu mera ledsen. I flera månader har jag försökt att ta bort pressen och kraven på mig själv, på oss båda. Helt plötsligt så ligger den där igen. 'Poff!' sa det och axlarna kändes brutalt tunga igen. Jag blir så fruktansvärt arg när jag hör meningen 'Det kommer att ordna sig.' För om inte den personen kan lova mig det så ska den meningen inte yttras. Frustrationen blir enorm och jag har gjort allt för att ändra våra förutsättningar så att det ska ordna sig. Nu är jag handfallen, jag vet varken ut eller in. Just nu klandrar jag mig själv hela tiden, dygnet runt. Jag är otålig och vill veta vad som är fel. Jag ska inte lägga skulden på mig, för som sagt- vi vet inget. Men nån måste jag klandra och jag är närmast till hands.
Igår när jag var som mest arg promenerade jag med snabba och hårda steg. Jag ville skrika samtidigt som jag bara vill falla ihop i en hög och försvinna en stund. I några sekunder blev jag konstigt andlig och religiös, kan man säga så? Jag bad Farmor om hjälp och tankarna formulerade en otroligt lång mening om hur mycket jag önskade att hon var här och att om hon på något sätt kunde få mig att förstå. För just nu förstår jag ingenting. Och hon får gärna hjälpa oss. När Andreas var i sämst skick efter sin hjärtoperation, satt jag i anhörigrummet på intensiven och blev även då en gnutta andlig. Jag bad Farmor att göra Andreas frisk. Han klarade sig och mår idag bra. Jag vill tro att det var Farmor som hade ett finger med i spelet. Igår kändes det helt naturligt att be Farmor om hjälp igen. Sekunden senare känner jag mig dum som försöker prata med någon som gått bort. Hur tänkte jag där liksom?
