I fredags frågade min bättre hälft sin vän om han ville vara best man på bröllopet. Det läskiga var att vännen drömt om mitt och Andreas bröllop natten innan, och på bröllopet var han best man. Vännens ansiktsuttryck när Andreas frågade var obetalbart. Jag blev så glad att han han hade drömt om det, det känns om än mer meant to be på något sätt.
Igår var det dags för best man nummer två. Över en chili-gryta som de båda rört i cirkus 47 gånger var, kläcktes frågan. Efter lite klappande på bröstet och grymtande (som för karlar betyder något i stil med 'Tack som fan') blev det hets om svensexa och då var det Andreas ansiktsuttryck som var obetalbart.
