När någon som är en sån stor del av en själv, är sjuk och mår dåligt så gör det ont i varje millimeter av kroppen. Att känna sig förlamad av både rädsla och känslan av att inte kunna hjälpa till. Det gör ont i hjärtat av att andas, varje jävla andetag känns in i benmärgen. Om det fanns något som gjorde allt bra igen, vad som helst, så skulle jag göra det. Avståndet emellan hjälper inte till och jag äter, andas och sover med 'orolig' skrivet i pannan.
Jag måste tvinga mig själv till att sova. Till att försöka umgås med vänner. Den här helgen har varit så jäfla jobbig. Om jag kände mig uttömd på energi innan helgen så känner jag än mer tom just nu. Jag behöver tid tillsammans med brorsorna. Och familjen.
