Ända sen jag var liten har min mamma alltid sagt att jag stressar upp mig själv. Jag inser först nu, i 25-års ålder, att hon kanske har rätt. Jag kan inte längre skylla på att jag är realist och därför alltid ser det negativa i allting. Jag kan inte heller säga att det är för att jag vill bli glatt överraskad om det går vägen.
Just nu är jag stressad över att min viktnedgång står still. Och att jag inte dammsugit hemma på länge. Dessutom så har jag en hög med kläder som inte viker sig själv. Och sen har vi det här med barn.
Jag och Andreas är mer stabila än Kebnekaise i en orkan. Vi har ett jävligt fint liv ihop och jag kan inte önska mig en bättre och mer underbar karl. Han är min bästaste vän och som han sa igår ’Det är det finaste av allt.’ Vi vill väldigt gärna ha barn. Men min kropp vill inte riktigt samma sak. Det är frustrerande och jag klandrar mig själv hela tiden. Stressar upp mig själv och ger upp lite mer för varje dag som går. Hur kul är det att börja varje dag med att pissa på en jävla sticka för att se om man har ägglossning? En sak om det någon gång blev rätt antal streck och jag kunde faktiskt gå ut från toaletten utan en negativ sticka i handen. Jag klarade inte av det och nu har jag en miljard stickor hemma som stirrar på mig varje gång jag öppnar skåpet. Hursomhelst, det är dags att jag slutar tro det värsta och låta läkarna ta tag i mig på allvar. Och det är så jävla läskigt. Att lämna över ens kropp i händerna på någon annan och hoppas på att de ska fixa mig. Säg åt mig hur jag ska göra. Ge mig piller, sprutor och ett besked. Jag är beredd att göra vad som helst för att få omfamna mitt friska barn efter månader av väntan och längtan. Jag kanske har börjat hoppas en gnutta. Med risken att bli väldigt besviken. Med en klump i halsen och blanka ögon så får jag sluta sätta mentala käppar i tankehjulet.
På SVT har det börjat en serie om barnlöshet;
Barn till varje pris
