Imorgon är det urnsättning. Jag har velat och funderat fram och tillbaka. Ska jag gå? Behöver jag säga hej då en gång till? Eller river jag upp det som precis börjat läka? Först ville jag vara där. Nu vill jag inte gå. Varför känner jag mig som världens sämsta för att jag inte klarar av att stå vid graven igen? Gammel-mormor och -morfar ligger där. Och Åsa. Farfar ligger också där och väntar på henne.Jag hoppas av hela mitt hjärta att de är på samma plats där uppe, och får ännu en livstid ihop.
Men jag är egoistisk och saknar henne mer och mer för varje dag... Varför sa jag inte Tack när hon levde? Jag har sagt det säkert en miljon gånger sen hon somnade in, men det hjälps inte. Jag önskar verkligen att hon visste hur mycket hon betyder för mig och hur ingenting kommer bli sig likt utan henne.
