Det gör ont.

"You can’t prepare for a sudden impact. You can´t brace yourself, it just hits you. Out of nowhere. And suddenly, the life you knew before- is over."

Så är det.

"Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen."
- Paul

Idag är det...

... 18 dagar kvar tills vi gifter oss. Lite panik. Lite nervositet. Mycket rädsla. Mycket funderingar. En konstant oro. Blandat med en hysterisk tid på jobbet. Och så livet på det.

Livet, ja. När jag tänker på livet så börjar jag gråta och skratta i en aningen störd kompott. Toppad med förväntningar och oro. Men det bästa är att jag har min bättre hälft med mig hela vägen. Och vi klarar allt.

en manlig definition av ordet 'kärleksförklaring'

Igår så kramades jag och blivande maken i köket. Jag kände mig ynklig och bad om att få en kärleksförklaring. Då började han jucka mot mig?!

Är det en manlig kärleksförklaring, att jucka mot sin blivande frus höft, eller snarare mage, med kläderna på? 

Eufori.

Eufori är en stark känsla av lycka. Och där är jag just nu.  

Till dem det berör.

Om svar anhålles (OSA, o.s.a.) betyder på en inbjudan att mottagaren ombeds att ange om denne avser att komma eller inte. Den som ger inbjudan anhåller (ber) om ett svar. Vanligtvis förväntas den inbjudne svara på samma sätt som inbjudan gjorts; den som fått ett brev bör alltså svara med brev, men viktigast är att svara före det datum som angivits på inbjudan. Om ett datum för o.s.a. inte angivits, kan mottagaren ändå förväntas besvara inbjudan

som en blixt från klar himmel

Jag har nu insett att jag inte kan gå runt och fundera på det här med IVFen längre. Jag kan inte låta det här bakslaget påverka mig i sån stor mån att jag inte kan njuta av det faktum att jag snart gifter mig med min bäste vän. Vi får försöka komponera det där brevet/överklagan och få det ivägskickat. Sen är det bara att vänta. Igen. Men under tiden så tänker jag se till att försöka njuta av vad som antagligen kommer att bli den bästa dagen i våra liv. 

jag sitter i en berg-och dalbana. och det går fort!

Jag har haft en väldigt fin helg. Men så fort jag varit ensam, om det så är på toaletten eller framför scenen så är IVFen det enda jag tänker på. Jag kan inte prata om det. Jag klarar inte av huvuden på sne som tycker att det är synd om oss. Och jag vet att alla menar väl, men jag fixar inte att höra en enda gång till att jag är stark. För jag är inte stark. Jag håller på att gå sönder i en miljon bitar inombords. Det faktum att jag kan jobba ihjäl mig just nu, gör allting mycket lättare. Dessutom är blivande maken en tub med Karlssons Klister, som aldrig tar slut.

Jag tillåter mig själv att i korta stunder fundera på det. Jag börjar grina på en halv sekund. Är jag på jobbet så går jag på toaletten och bankar handen i väggen. Är jag hemma så frågar jag blivande maken en miljard gånger om vi kommer att klara det här. Hela tiden så funderar jag på hur vi ska börja brevet till den där överläkaren. Ibland vill jag strunta i det, överklagan kommer inte att gå igenom. Nästa sekund så tänker jag att jag inte kommer att ge mig förens vi har fått en tid i Stockholm. 

Och vi gifter oss om 33 dagar. Om trettiotre dygn är vi gifta. Idag är en sån dag då jag inte kan se att jag kommer att kunna vara glad en hel dag. Inte ens på vår bröllopsdag. Jag vill inte vara ledsen, jag försöker hela tiden stänga av den där känslan som äter upp en inifrån. Men ibland så går det liksom inte, jag släpper garden i några sekunder och jag blir helt jävla paralyserad. Som att någon kramar om mig hårt. Men inte på ett sätt som man vill bli kramad, utan mer på ett sätt som gör att man får ont i varje millimeter av kroppen.

Så nej, jag är inte stark. Jag kan inte ens förmå mig att prata om det. Jag har bara kunnat berätta det för mamma. Och det tog en bra stund. För som sagt, jag kan inte prata om det utan att bli sådär töntigt ledsen och måste lära mig att andas all over again. Jag har dessutom haft ett enormt sug efter att vilja ringa till Farmor. Prata med henne, hon hade sagt precis rätt saker. Givit mig de bästa råden. Det gjorde hon alltid. 

Jag förstår inte varför jag är så jävla ledsen egentligen. Det är inte över. Det blir bara jävligt mycket svårare. Men det är inte första gången som det dykt upp ett gupp på den här vägen och ändå så har vi kommit såhär långt. Ja, som ni ser, det går upp och ner- till och med på några rader så hinner det vända. 

en mental örfil

Vår remiss registrerades den 4 april i år. Det är det exakta datumet som står på vår bekräftelse att de har tagit emot den. Igår var det den 4 oktober och när vi kom hem väntade ett brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi har fått tid där för ett första besök den 25 oktober.

I somras så fick vi hem ett brev från Fertilitetscentrum i Stockholm. Där kunde vi läsa att det finns en nationell kö för IVF. De radade upp sjukhusen där man kunde hamna, det var Stockholm, Uppsala, Göteborg med flera. Jag fick panik. Vi kunde ju inte hamna någon annanstans än i Stockholm. Blivande maken ringde dit för att få klarhet i det. De hade semesterstängt. Vi ringde samma dag de öppnade igen. Vi berättade om vår oro och hon i andra sidan luren förklarade att man kunde tacka nej till tider och sjukhus, men fortfarande behålla sin plats i kön.  Vi kompletterade samtidigt vår remiss med nödvändiga uppgifter för att den skulle kunna gå vidare i kön.

Sen kom igår. Dagen då vi kom hem och hittade det där brevet innanför dörren. Jag visste att Akademisjukhuset inte ligger i Stockholm, jag sa till blivande maken att det här går ju inte. Utan att ens öppna kuvertet. Han var lugn och svarade gång på gång att vi kan ju tacka nej till tiden och stå kvar i kön. Till slut så kommer vi ju att få en tid i Stockholm, säger han och kramar om mig. Vi öppnar brevet och ser att vi fått en tid den 25 oktober kl 11:00, på reproduktionscentrum i Uppsala. Inte nog med att det inte blev i Stockholm, så lyckades de pricka in en av tre dagar per år som jag har mest att göra på jobbet. Jag skrattade. Men återgick snabbt till att oroa mig över det här med att det var i Uppsala. Blivande maken var inte ett dugg orolig men gick med på att ringa redan idag och reda ut hur vi ska göra för att tacka nej till tiden och stå kvar i kön.  

Han möttes av en frågande kvinna i Uppsala. Hon förstod ingenting av vad han pratade om. Man kan inte stå kvar i kön om man tackar nej. Han ringde då till Fertilitetscentrum i Stockholm, de som har hand om kön och som vi pratade med den 17 augusti. Om just precis det här. Och mycket riktigt så kan vi alltså inte ha kvar sin plats i kön om man tackar nej till erbjudandet om IVF i Uppsala. Kvinnan som han pratade med var fruktansvärt otrevlig och kort i tonen. Att åka 2 timmar enkel resa såg inte hon som ett problem. Det var enligt henne inte ett giltigt skäl för att ifrågasätta beslutet och erbjudandet om behandling. Vi kunde om vi ville skriva ett brev till områdeschefen/överläkare och förklara oss, men hon klargjorde igen att våra 4 timmars-resor inte var ett giltigt skäl för att få möjlighet att vänta i kön tills ett tillfälle dök upp i Stockholm. De kunde hjälpa oss att skicka in remissen igen, så att vi fick en ny tid i vår. Men det är ju ingen skillnad på att ställa oss längst bak i kön igen?! Och det garanterat inte att vi hamnar inom Stockholms län den gången heller. Vi fick sen kontaktuppgifterna dit brevet skulle. Efter att flera gånger ha påpekat att det här minsann var landstingets IVF-kö  så frågade hon ’Vad ska ni skriva då?’.

Ja, vad ska vi skriva? Jag vill fråga hur i de tänker. Vi kommer behöva vara lediga från jobbet varje dag vi har ett besök, då restiden är 4 timmar per besök. Vi har ingen möjlighet att vara borta från jobbet så många dagar. Är vi det så kommer vi att gå back ekonomiskt, då kan vi lika gärna betala för behandlingen och kunna jobba även de dagarna vi har besök hos läkare. Och hur kan de ge sådan motstridig information angående samma fråga beroende på när man ringer? Jag har reagerat så förbaskat dåligt på hormonerna att jag är livrädd för hur jag kommer vara när doserna är än mer koncentrerade och jag måste ta de via sprutor. Jag kommer knappast att må bättre av dem. Samtidigt som jag kommer att oroa mig över den ekonomiska biten och allt annat i livet som pågår under tiden. För man kan liksom inte trycka på ’paus’ på utvalda delar, livet fortsätter. Men att behöva åka fyra timmar per besök, gör mig helt förstörd just nu. Jag får det inte att gå ihop ihuvudet. Jag är så arg. Jag är så ledsen. Jag sitter och smyg-hulkar på jobbet och hoppas att ingen ringer på telefon så jag behöver svara. Det känns som att… som att jag precis gav upp. Jag orkar inte med fler motgångar. Blivande maken sa när han ringde att det är såklart det här händer ’med vår vanliga dåliga tur’. Och han har kanske rätt. Eller han har rätt. Vi har varit tillsammans i två år och två månader. Bara våra operationer skulle väl kunna ha räckt för den tiden? Vi har det senaste året gått på hur många läkarbesök som helst känns det som. Jag har särat på benen fler gånger för läkare än vad jag gjort för Andreas. Och pillrena, ja de är liksom vardag nu. Jag har gjort allt de bett mig om. Hade de åtminstone inte kunnat ge oss rätt information från början då? Eller åtminstone funderat på det härmed att skicka en patient från Stockholm till Uppsala.

Vi fick veta att om man skickat in en remiss och sedan hävdar vårdgarantin, så har man möjligheten att tacka nej till behandlingen och då stå kvar i kön. Men inte om man stått i kön utan att hävda vårdgarantin och väntat på sin tur, då får man enbart den behandlingen som erbjuds. Tackar du då nej, så hamnar du sist i kön. Eller ’de skickar in den igen’ som de så fint beskrev det. Så i teorin så kan vi alltså tacka nej till den här platsen och skicka in vår remiss igen, hävda vårdgarantin och tacka nej tills en behandling i Stockholm erbjuds. Det kommer kräva en hel del pappersarbete för oss, och antagligen minst lika mycket extra jobb med byråkrati-tjafs för Fertilitetscentrum. Men det ser ut som att det är enda alternativet om vi ska ha någon som helst chans att hamna i Stockholm. Och det är ju en bra lösning…

Jag håller på att ge upp. Vi har inte ekonomin för att bekosta försöken själva. Ett försök kostar 32.000 kr. Det är mycket pengar. Hade vi inte planerat bröllop hade vi haft råd, men det är svårt att avstyra det på 36 dagar. Dessutom så har vi redan betalat så mycket att vi inte skulle få det att gå ihop även om vi inte gifte oss. Och om vi hade fått reda på det här somras när vi ringde de, så hade vi haft en chans att välja IVFen istället för bröllop. Och inte behövt vänta. Och vänta. Och vänta. För att sedan få det här serverat på ett landstingsfat. Just nu vill jag inget mer alls. Jag vill inte äta mer hormoner, sära på benen, stå mer i kö eller göra en IVF.

Eller jo det vill jag. Och det är väl därför jag sitter och ful-grinar. För att det konstigt nog har tagit så förbaskat hårt. All energi går åt till utredning, hålla kvar vid hoppet, behandling och att inte gå under när jag knaprar hormonerna. Hur ska jag kunna hitta energi  till att bestrida det här?  Jag drömmer om att en vacker dag bilda familj med blivande maken. Det är min dröm, min dröm som just nu känns otroligt oppunåelig. ’Hopplöst’ sammanfattar det ganska så bra. Samtidigt som jag vill slå mig, för jag kan inte sluta klandra mig själv. Ju mer såna här hinder det är på vägen, desto mer avsky växer det fram gentemot mig själv. Det här är en väg vi inte skulle behövt gå på, om det inte vore för att jag det var fel på mig. Så ja, det kanske är läge att börja tro på ett litet mirakel. För som det ser ut nu så blir det ingen behandling. 

Älskade moster!

Min moster är en av mina tärnor. Jag messade med henne under dagen idag ang lite bröllops-förberedelser:

Jag: Ska tärnorna ha blommor?
Moster: I handen eller håret, menar du? Eller menar du varje fredagskväll när de kommer hem från jobbet?

Jag gillar min moster och jag gillar definitivt hur hon tänker! 

kom igen nu, ägget!

Efter ultraljudet i förra veckan så konstaterades det att jag har ett ägg som snart är redo att släppa taget. Ett ägg kommer att lossna, med andra ord så kommer jag att ha ägglossning. Efter typ hundra piller och oräkneliga gånger med särade ben i gyn-stolen, så har kroppen äntligen gjort lite som den ska.

Så, nu är det dags för lite... Ja, ni vet. Men även där så ska det inte hända för ofta eller för sällan. Det är ett schema som ska följas även där. Blivande maken försökte få det till att läkaren ordinerade 'varannan timme', men jag är säker på att hon sa 'varannan dag'. Det där schemat tar bort en del,  eller snarare väldigt mycket, av det roliga liksom. Vi skulle kunna mycket väl planera in det i en reklam-paus. Så mycket spontanitet handlar det om.

Det roligaste just nu är alla ord som våra vänner kommer på eller som vi läser om i alla böcker istället för att säga det lite tråkiga ordet 'samlag'. Som för övrigt låter så otroligt kliniskt då det är de bokstäverna som vår läkare använder. Och det är väl tur det om jag tänker efter. Vår favorit är 'att vuxen-mysa'. Det låter väl faktiskt rätt roligt och nåt som man skulle kunna lägga åtminstone en kvart på, eller hur?

Alltså, tyg.

Vi har köpt 40 meter tyg. Alltså det är väldigt mycket tyg. Det kommer att bli väldigt mycket dukar, eller snarare väldigt långa dukar. Och fin-fina löpare. Men jag är typ fortfarande i tyg-chock. Vet ni hur mycket 40 m tyg är? För jag visste inte det förens vi fick två enorma rullar med tyg. Som kostade massor med kronor. Vi tänker dock att vi kan göra både gardiner och nya dukar av de efter bröllopet. 

Just ja, sen köpte vi även etthundra servetter. Eller det är inte servetter, men det kommer att bli. Lite mer att pyssla med helt enkelt, för vi kände att vi inte hade nog. Tur att vi kan skratta åt hur vårt schema ser ut fram till den 10 oktober. Så, nu skrattar vi, ända från tårna. 

den här helgen

En produktiv helg, ja, så kan man sammanfatta de här dagarna. Jag umgicks med härliga och snygga tjejer hela lördagen. Det blev mysig fika, BurleskLoppis, KlädbytarTräff och jävligt-god-indisk-mat på kvällskvisten. Fick också se min coiffe (den här hormonfyllda bruttan började nästan gråta när hon fick prova den) som världens bästa Amanda har gjort till mig.

Vi fick även äran att hälsa på världens finaste lilla Penny i helgen. Hon snarkade sött bredvid oss i soffan när vi tryckte i oss smörgåstårta tillsammans med de nyblivna föräldrarna. Sen fick både jag och blivande maken hänga med den lilla tjejen som vi båda föll pladask för. Söndagens bäst spenderade timmar!