Vi var lediga förra veckan. Spenderade några dagar ute på landstället utanför Södertälje i goda vänners sällskap. Det var underbart att ägna dagarna åt att spela kort, sola, läsa böcker, äta och dricka gott.
Det var bara andra gången jag var ute på landet sen Farmor gick bort. Jag var lite nojjig över hur jag skulle reagera av att spendera en lite längre tid därute, allt där ute påminner starkt om både henne och Farfar. Lyckligtvis så blev jag inte sorgsen utan jäkligt glad av att hitta saker som fick minnesbilder att poppa upp i skallen. Kikaren som alla barnen flitigt använt tillsammans med Farmor för att spana på båtar ute på sjön. Bänken som man alltid hittade Farfar sittandes på. Den blå fjärilen som Farmor så omsorgsfullt satt upp på väggen. Farfars tofflor som fortfarande kommer till användning.
En morgon la jag mig på bryggan med en bok. Jag slukade de sista sidorna i ”En dag” av David Nicholls och vred på huvudet. Vattnet glittrade och himlen var klarblå. På altan satt grabbarna, pratade och gestikulerade med armarna. Antagligen om bowling. Tjejerna låg i gräset och jobbade på brännan. Det gröna gräset runt omkring de var som en perfekt ram.
Just precis i den sekunden så var det som att någon knögglade ihop mitt hjärta. Landet levde. Och jag ville inget hellre än att krama om Farmor och tacka henne för allt. Tiden läker fan inte alla sår. Fem månader och åtta dagar har inte gjort att ångesten över att jag åkte hem den där sista natten har gett med sig. Inte heller har klumpen i halsen slutat infinna sig när minnen flashar förbi hornhinnan. Det blir bättre, tänker ni. När då, undrar jag.
