För exakt ett år sedan så satt jag på Karolinska och höll Andreas i handen. Eller jag låg antagligen och sov i hans knä. Det var så det brukade se ut, då jag inte hade en gnutta ro i kroppen att sova hemma så tvärslocknade jag alltid när jag kom till sjukhuset. Det var för exakt ett år sen som vi började räkna ner dagarna tills han skulle få komma hem. Tji fick vi när han fick vara hemma i knappt ett dygn och sen åka tillbaka med ilfart. Jävla komplikationer.
Jag kom till hjärt-intensiven på Karolinska när de precis hade tömt hjärtsäcken på nästan en liter blod... Den där känslan inombords, när man ser människan som tar upp hela ens hjärta och som man skulle dö för, vara uppkopplad på en miljard maskiner med tillhörande slangar och elektroder. Det var då sköterskan bad mig vänta i anhörig-rummet medan de bytte bandage på killen i sängen bredvid Andreas. Det var också då som jag fullständigt tappade kontrollen. Innan dess hade jag haft min rutin med att vara på jobbet svin-tidigt, åka direkt till sjukhuset, vara hemma runt 22 och upprepa samma procedur. Det var inte jobbigt där och då, däremot så är det jävligt jobbigt här och nu. I anhörig-rummet krackelerade jag totalt och ville mest bara därifrån. Jag var livrädd för att Andreas inte skulle klara sig, att han skulle behöva opereras igen. Jag var fruktansvärt arg på Farmor som jag då tyckte hade kunnat leva några veckor till. Och mamma fick sig några dängor i tanken hon med, som lyckats pricka in att bli såpass dålig under samma period att hon inte ens kunde prata i telefon. Tre av de absolut viktigaste människorna i mitt liv, de som jag hade vänt mig till och behövt i ett sånt läge- fanns inte där. Hur i helvete gjorde jag för att klara av det? Jag förstår inte hur jag gjorde, det är fan i mig en gåta.
Idag blir jag helt tom och uttömd på energi när jag tänker på det. Jag vet inte vart jag hade varit idag om inte Andreas kirrat biffen. Jag börjar böla vid blotta tanken att vi inte hade fått uppleva det vi har idag. Det finns den som säger att jag förstör, att jag är en blodigel och inte förtjänar det goda som händer just nu. Ja, det är en människa som har såna höga tankar om mig. Och dessutom uttrycker dem. I alltför många år så har jag faktiskt tagit det till mig. Lagt ner så sjukligt mycket energi och tid på att försöka förstå vad jag gör för fel. Men jag har nu äntligen förstått att inget av det stämmer. Det är fan inget fel på mig. Och jag vet att om Farmor levt hade hon varit den första att säga det till mig.
Jag är där jag är idag för att jag har gått igenom de där guppen i livet som sätter en på prov. Och jag bagatelliserar ingen annans problem, allas problem måste sättas i perspektiv till de det berör. Punkt. Jag har insett att gräset inte är grönare på andra sidan. Man kan inte ägna livet åt att jaga 'något'. Du får fan sätta ner foten och inse att det är du själv som skapar ditt liv, det kommer inte serverat på ett fat.
